Sandra

Fy fasen va avundsjuk jag är. Alla verkar glädjas åt dom där som vann äckligt jäkla mycket pengar på Frösön. Men jag hatar dom mer. Fy faan för dom. Jag vill ha pengarna.

Jag har jäkligt svårt för att glädjas åt folk. Jag blir ledsen arg och hatar den som alla andra glädjs åt. Och sen helt plötsligt får jag till det att det är mitt fel att jag inte har det som dom. Typ äcklena som vann pengar, det är ju mitt fel att inte jag bor på frösön och inte hade en sån där lott. Men jag vet att bodde jag på frösön skulle jag ändå inte bott där borta där det där var, och jag skulle absolut inte lagt pengar på en lott man ändå aldrig vinner på. Och om nån köper min drömbil, just det, just DU henke, då är det också mitt fel. Eftersom jag köpte en bmw istället för en svindyr subaru så är det mitt fel att henke köpte den där subarun. Han köpte ju den för att straffa mig. eller hur var det? Så funkar jag. Är det här normalt eller har jag något fel?

Däremot, om det går dåligt för nån och alla tycker synd om den, då skrattar jag. Jäklar vad jag njuter då. Jag älskar när jag får ha det bättre än andra, när jag får kalla nån sopa. alla andra säger  "men gud va tråkigt, stackars dig. Va jag lider med dig" och jag står brevid och skrattar och njuter och vill så gärna säga "Rätt åt dig. Och tack för att du gjorde min dag".  Så jag undrar igen, Är det här normalt eller har jag något fel?

Annars kan jag bara tillägga att jag är en bra människa och en jäkla bra kompis. Om nån blev orolig.